I duschen Hissen
Vattnet rann i varma, sensuella strålar längs min vinterfrusna kropp. Från hjässan, nedför nacken, ryggraden och vidare längs mage, skinkor och lår. Slutligen ringlade det sig vidare mot golvbrunnen och porlade ner i avloppet. Det skvalade så intensivt att jag aldrig märkte draget när dörren till badrummet öppnades – inte hörde mannen som närmade sig, höjde armen och drog undan duschdraperiet med ett häftigt ryck…
Jag drog förskräck efter andan när kriminalkommissarie Joakim Hill på detta oförskämda sätt plötsligt trängde sig på i duschen och insisterade på att jag skulle påbörja den första delen i en serie om…honom själv!
”Nej”, fräste jag och satte vattenstrålen i ansiktet, lät det varma vattnet strömma runt näsan och ner kring öronen eftersom jag inte ville höra mer. ”Stick – jag duschar!” Lite pinsamt var det också – han liknade ju en känd skådespelare, snygg dessutom.
Att allt detta säkert bara berodde på varmvattnets stimulans av nervtrådarna längs nacke och ryggrad erkänner jag mindre gärna. Det var härligt med en karl i duschen… även om han var fiktiv!
Det lät faktiskt kusligt bestickande, men jag var inte på humör. Jag var trött och grinig. Fast varmvattnet kanske gjorde nytta, för utan att jag egentligen ville lyssna på röstens förföriska tongångar blev det allt svårare att hålla hans historia på avstånd.
Den lirkade sig in, sög sig fast och vägrade släppa taget. Jag stängde av duschen med ett ryck och trevade efter handduken.
”Här”, sa han och räckte mig den i samma ögonblick som jag insåg att den borde blivit utbytt någon gång förra veckan.
”Av alla morgontrötta huvuden i detta avlånga land”, tänkte jag när jag frotterade vaderna, ”varför behövde han promenera rakt in i mitt?”
”Nå, hur blir det?” undrade Hill bryskt.
”Men varför skulle jag egentligen göra det här?” ville jag veta.
”För att det finns folk därute – läsare – som vill veta sanningen!”
Tusan! Vad skulle jag göra? Jag behövde det här lika mycket som en Bond-brud behövde bråck i bikinilinjen!
Jag hade ju redan häcken full med min historiska romansvit, mina acrylmålningar och min kära mammaroll – så vad skulle jag egentligen göra? Tända en cig och coola ner mig? Nej, varför det – jag rökte ju inte!
I ett sista tappert försök att värja mig svepte jag in mig i min schaviga gamla morgonrock. ”Jag har nog med mina egna problem, så försvinn nu, va!”
Men han följde mig ut i köket. ”Sällan, tjafsa inte emot nu utan sätt igång och skriv i stället!”
Och när jag tänkte på saken fanns det ju en hel del som gjorde mig perfekt för uppdraget. Jag hade slukat deckare och polisromaner sen ungdomen. Dessutom hade jag ett akademiskt förflutet – så helt illitterat kunde jag ju inte vara! Och som gammal penselförare var jag van att framställa saker och ting på ett målande sätt.
Det började se ljusare ut. Både i mitt huvud och utanför köksfönstret. Morgonens första ljusstrålar sökte sig in, reflekterades mot diskbänken och påminde mig om att vi ägde en kaffemaskin.
”Lite Java”, föreslog jag och knäppte på kontakten.
”Ja tack”, svarade Hill otåligt.
Fast jag hade ännu en invändning.
”Men hur ska jag kunna få reda på allt det där … tekniska som man måste veta?”
”Ska du skriva om spanare, så får du väl lära dig att tänka som en sån också!” sa Hill med en suck.
Jag insåg att jag skulle vara död som författare om jag inte gjorde som han sa, så jag serverade varsin kopp hett kaffe och startade datorn.
”Så här ska du skriva,” sa Hill, tog en klunk ur den naggade muggen och körde allt från början:
"Det var märkligt att ingenting verkade rört.
Ingen hade slagit sönder något, rivit ur några hyllor, eller ens skitat ner på golvet.
Det var som att stiga in på precis vilken som helst av ortens bensinmackar en afton frampå sena vårkanten.
Förutom det att föreståndaren låg död framför ölkylen…"
-------------------
Den här rätt skämtsamma versionen av en inspiration i duschen är inte hela sanningen emellertid, även om det också var så det gick till. Det fanns en annan bakgrund, mycket mer personlig och tragisk, till att jag kom att intressera mig för brottsutredningar, men som jag länge drog mig för att berätta eftersom den var så personligt plågsam. Många författare får frågan om hur det började, men kan inte ge något riktigt konkret svar – det kan jag … på minuten när.
Svaret ges på nästa våning.
Eller tillbaka till hissen.