En allvarligare början Hissen
”Det var en tidig
morgon i slutet av januari 1996. Klockan var 0545. Det var iskallt och
beckmörkt ute, och jag undrade när jag skulle vakna från mardrömmen. I handen
höll jag telefonen, och med darrande fingrar slog jag numret till vaktmästaren
på bårhuset vid Helsingborgs lasarett. Han skulle vara inne en kort stund just
nu på morgonen hade jag fått veta. Och det var av yttersta vikt att jag
inte missade honom. För om jag inte hann i tid jag det skulle en nära anhörigs döda kropp sändas till kremering och vi skulle aldrig någonsin få veta sanningen om hur och varför han egentligen dött!"
Detta är faktiskt inte inledningen
till någon av mina kriminalromaner utan den onda verkligheten – mardrömmen
ingen i vår släkt någonsin skulle vakna ur. Min svåger hade hittats död i sin
tankbil på en parkeringsplats nere i en liten by i Rumänien. En olycka? Hur hade det gått till? Vem bar ansvaret? – Jag fick faktiskt fatt i den där vaktmästaren, och obduktionen ledde till en polisutredning, som visade på brister i bilens utrustning. Han hade blivit koloxidförgiftad av ett defekt värmeaggregat i sin bil. Polisutredningen om ansvarsfrågan lades tyvärr ner, men för oss anhöriga stod saken ändå klar.
Jag hade hittills bara haft kontakt med brottsutredningar i samband med att jag och min man blev rånade i rusningstid i centrala Lund, varefter vi togs omhand av två mycket vänliga polisutredare och fick uppleva att vittna i en rättegång till och med. Men nu handlade det hela plötsligt om liv och död, och jag var själv initiativtagare till både en obduktion och en polisutredning. Utöver den personliga sorgen och tragiken, i synnerhet för min syster som mist sin man, stod behovet av grundliga och förutsättningslösa brottsutredningar plötsligt klart för mig.